Greger Johansson

Svarthättor i Borenshult

Svarthättans vackra sång ljuder intill vår vandringsstig här i Borenshultskogen.Högt upp i den ännu någorlunda glesa grönskan sprudlar den vackra sången ur fågelns strupe. Jag tittar upp ibland grenverket och får skärpa i kikaren.Nu klänger fågeln omkring hit och dit innan den sätter sig på en gren och excellerar i ännu en tonkaskad,sedan sitter den plösligt och putsar sig på en gren igen. Att försöka fånga fågelns karaktär i skissblocket ger oftast en stel nacke och ett något egendomligt underifrån perspektiv. I min ateljé har jag dock en uppstoppad gammal svarthättehanne som tillsammans med tillgängligt bildmaterial brukar kunna lösa eventuella anatomiska problem. Svarthättans beteende att sjunga från höga stammar men bygga boet lågt kan verka lite förbryllande för den rationellt tänkande fågelskådaren.Troligen kan det vara ett skyddsbeteende som drar uppmärksam heten bort från boet.
Boet byggs nämligen ganska lågt i buskar och snår,först ett antal slarvigt byggda bon på prov som hannen bygger,innan honan sedan bestämmer sig för något av förslagen och färdigställer då själv boet innan äggen läggs.Svarthättan känns igen på den hos gamla hannar svarta hjässan, hos honan är hjässan rödbrun medan unga hannar har en svartbrun "mössa".Båda könen ger ett grått intryck men honan tonar mera åt gult.Något att tänka på är att svarthättan i början av säsongen innan den har sjungit upp sig lätt går att förväxla med trädgårdssångaren då den pladdrande inledningsstrofen ännu inte hunnit få sin klara klang.Svart hättorna lägger vanligtvis två kullar varje säsong. Enligt min personliga mening är svarthättans flöjtmotiv det vackraste av de vårskogens fågelläten som just nu ljuder i Borenshult och på många andra platser i vårt avlånga land.

Greger Johansson
2009-05-10